På gränsen till sammanbrott

Precis när jag var mitt uppe i ett avancerat parti av matlagningen upptäckte jag att Lillasyster saknades.

Det var bara att dra av pannor och kastruller från spisen och sätta iväg på Lillasysterjakt. Lillkillen hade en,enligt honom själv, härlig vattenhink full, så han var nöjd och glad på gården.

Upp på cykeln, för när Lillasyster sätter fart, då går det fort. Hon kommer en lång sträcka på mycket kort tid. Jag visste ju inte åt vilket håll hon sprungit.

Först kom jag till närmsta grannarna 150 meter bort. De var ute och målade sitt hus, men hade inte sett Lillasyster. De borde ju sett henne och dessutom höll de ju på med så spännande saker, så Lillasyster borde kommit fram för att "hjälpa till".

Åt andra håller är Tomtestigen. Full fart framåt på cykeln. Tomtestigen idag är en rid och promenadstig. Den är inte gjort för tantcyklar som cyklar snabbt. Det är ett under att cykeln håller.

Nä, ingen Lillasyster där.

Nu börjar jag bli lite kallsvettig. Vart har hon tagit vägen? Lillkillen står kvar på gården med sin vattenhink ser jag på långt avstånd. Bara han inte går in till de varma kastrullerna. Det skulle han kunna göra om han är tillräckligt hungrig.

Ut på Björkenvägen mot ko-hagen. En fet silver-Mercedes möter mig på min rangliga tantcykel och jag försöker få dem att stanna så jag kan fråga om de sett en liten flicka på vägen från hållet de kom.

Föraren och passagerarna tittade tomt rakt fram och kör på fastän jag vinkat. De måste vara från stan och ska kolla på det lilla torpet som är till salu lite längre fram. Lycka till Mercedes-folk att få ordning på det torpet!

Jag fortsätter förbi ko-hagen en bit, men ingen Lillasyster. Så här långt borta har hon aldrig varit. Jag vänder.

När jag närmar mig avfarten mot Stenkastet och våra närmsta grannar som står ute och målar huset ser jag grannfrun vifta och gestakulera med armarna att jag ska svänga in.

Känslan är både lättnad OCH "Ånej, vad har Lillasyster gjort nu?!"

Lillasyster har smugit in i huset och letat i deras kök, hittat en smaskig hembakad kaka och tryckt i sig. En kaka grannarna skulle ha för ett besök lite senare.

Granfrun skrattade och sa till mig när vi vände hemåt: "Se det som en utmaning!"

Utmaning... ja.. jag vet inte jag... Nog får man träna på sina egna gränser i alla fall?!