Att få vänta på sin tur

Igår följde jag med en deltagare till Arbetsfömedlingen, som studiebesök ungefär. Det var lärorikt.

För hur det är så har våra ungdomar mycket åsikter om AF och hur de jobbar. Vi på Arbetsmarknadsenheten försöker hålla AF om ryggen, men efter besöket igår undrar jag...

Först fick vi kliva in i en stor sal. Det fanns datorer lite här och där. Mitt på golvet fanns en skylt med orden: "Vänta här om du vill ha hjälp av en arbetsförmedlare". Vi ställde och där och väntade och väntade. När vi väntat ett tag funderar man lite på vad som finns i datorerna längst med väggarna, men vi kan inte kolla för då förlorar vi vår plats i kön.

Några meter ifrån oss stod en tjej och pratade med en förmedlare. Vi hörde tydligt hur hon redogjorde för sin fysioterapi och varför hon varit sjukskriven.

Efter en stund kom en person och frågade om vi ville ha hjälp. Ja, så klart. Då fick vi en kölapp till en arbetsförmedlare. Vi hade alltså stått och köat för att få en kölapp.

Är det klokt det?

Hos arbetsförmedlaren gick det fort, men vi behövde gå vidare till nästa förmedlare för att få ett datum till ett jobbinfomöte, inget mer. Hon visade vägen och gick i förväg in på kollegans kontor. Vi stod utanför och hörde tydligt hur den nya arbetsförmedlaren sa: "Jag har faktiskt inte tid! Jag har inbokade möten!"

Med åren har jag mina tentakler vuxit meterlånga när det gäller bemötande och jag hoppas att jag aldrig blir så avtrubbad att jag kan jobba under sådana förhållande som AF i Uppsala gör.

Så! Det här har legat och skavt som ett gruskorn i ett skavsår sedan igår. Nu hoppas jag kunna släppa det.