Hur man vänder sig så gör det ont.
Ja, detta är ett allvarligt inlägg på bloggen. Jag läste en artikeln på Aftonbladet.se om en storasyster till en autistisk lillebror. Varje ord jag läste gjorde ont, men är så himla viktiga. Viktiga för oss i en familj med två autistiska barn, viktiga för omgivningen för att förstå hur en autistisk familj fungerar, viktiga för samhället för att kunna ge oss hjälp att orka.
"Tv-program som handlade om familjer som lyckats få sitt autistiska barn att bli normal var det värsta jag visste. De bevisade bara att min familj hade misslyckats."
Fast just de meningarna kunde lika gärna gälla mig. Jag tycker inte heller om att läsa om lyckade behandlingar, om fallbeskrivningar som är färgade rosa, etc. Vår familj har satsat så oerhört mycket och vi kommer aldrig att bli en "vanlig familj" hur mycket vi än vill och hur mycket vi än satsar i tid, ord och engagemang.
Det gör ont att Storasyster inte fått den tonårstid som de flesta tonåringar har. Istället har hon tagit alltför mycket ansvar alltför tidigt i sitt liv och varit en tredje vuxen och hjälpt oss. Jag kan inte vrida klockan tillbaka och även om jag kunde, hur skulle tillvaron då sett ut? Våra två småttingars autism är ju fortfarande samma småttingar.
Ja, detta blev ett tungt inlägg.
Godnatt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner en liknande sorg. Fast för mig handlar det mer om "tänk om någon hade fattat i tid". Jag fick min diagnos några veckor innan jag fyllde 25, och det händer att jag blir nästan äcklad av avundsjuka på de som blir tagna på allvar som barn...
Jag vill gärna höra hur din barndom varit. Det är så svårt att veta för våra barn, då de inte har något talat språk.
Hur upplever/upplevde du din närhet?
Hur vill/ville du bli bemött?
Vad tycker är bra bemötande?
Min önskan är att våra barn ska bli bemötta utifrån deras behov, inte utifrån hur samhället vill att de ska vara. Det är en ständig kamp vi får föra.
Kram till dig Trollhare!
Skicka en kommentar