På kursen idag var det främst skolfolk, men en och annan från annan verksamhet var där också. Jag gissar att ca 85% var från skolvärlden.
Vi pratade om vikten att anpassa verksamheten efter funktionshinder. Skolfolket berättade hur de har planer för snabba ombyggnader när det kommer funktionshindrade.
Jag frågade: Men hur gör ni när det kommer elever med psykiska funktionshinder?
Reaktionen väntade inte på sig.
Slutkontentan av diskussionen blev att fysiska funktionshinder är lättare att hantera. Det är en engångskostnad för ombyggnationer, medan behoven för att underlätta psykiska funktionshinder är mycket svårare att tillmötesgå, åtminstone i vanliga skolan. Asperber, ADHD och andra elevgrupper som tex behöver små grupper med hög personaltäthet och få faktorer som kan störa koncentrationen verkar ha tur om de får sina behov tillgodosedda.
Vår Lillkille har allt bra tur på sin skola! Han går i en klass om 4 elever och minst lika många vuxna som är engagerade och kompetenta.
Så ska det va´!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Något jag har upptäckt är att det är betydligt lättar att få rätt stöd från början på högskola/Universitet än på grund/gymnasieskola vilket är märkligt. Skillnaden är att det finns lagstadgat att alla studenter ska behandlas lika och att det finns en mer utpräglad skyldighet att hjälpa inom
universitetsvärlden. Inom grundskolan får många med NPF aldrig något stöd. Jag har varit lycklig som har haft föräldrarf som kämpat för rätten till personlig assistent, men alla föräldrar orkar inte det. Jag anser att en ellev med ADHD ska kunna gå igenom skolan och ha möjlighet till en bra läromiljö. Något som inte uppnås i ett klassrum med 25 personer i.
Skicka en kommentar