Nästan exakt klockan 12 i natt vaknade Lillkillen och var mycket upprörd. Jag har ingen aning vad han kan ha drömt och det är här som det är så otroligt svårt att vara autist-förälder.
Lillkillen kan ju inte själv berätta och som förälder kan man bara sitta bredvid och försöka vara så lugn som möjligt. Lillkillen måste själv försöka reda ut vad som var dröm och vad som var verklighet och allt däremellan. Det är svårt för ett ”vanligt” barn, hur svårt kan det då inte vara för en autist?
Det verkligen svider i hjärtat när man inte räcker till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar