Som förälder till barn av vår kaliber är livet en ständig kamp. Man kämpar för att få det dagliga i tillvaron hemma att gå ihop och man kämpar för att tillvaron utanför hemmet ska förstå och dra åt samma håll.
Senast i raden av faktorer utanför hemmet som inte förstår och inte drar åt samma håll är Prebus.
Prebus är samordningscentral för skolskjutsar och för oss är det då särskoleskjutsen till och från hemmet till skolan där Lillkillen går.
I fredags fick jag till kännedom att man från Prebus sida har gjort en ny upphandling av särskoleskjutsar och då faller en eller kanske bägge av våra chaufförer bort, dvs byts ut.
Jag ser med stor oro och faktiskt med en jätteklump i magen hur nästa läsår kan komma att bli. Prebus har uppenbarligen inte tagit med hur viktigt det är med kontinuitet för barn med till exempel grav autism som vår Lillkille har. Nya chaufförer kommer att sprida oro för vår Lillkille och det värsta scenariot jag ser framför mig är att det kommer olika chaufförer varje dag.
Förutom att Lillkillen kommer att bli orolig kommer vi att få extra jobb med att ge vägförklaringar till Stenkastet till chaufförerna. Vi bor rätt krångligt till sett då vi inte bor på en gata i stan, har vi förstått på vikarierande chaufförer. Vid några tillfällen har vi fått köra in till Bälinge och hämta Lillkillen för att vikarierande chaufförerna inte hittat och irrat omkring så länge att vi gett upp.
Hur ska vi få Prebus att förstå att det inte är stadsbud de kör utan barn med mycket stora behov av kontinuitet?
Som sagt, att vara förälder till barn med särskilda behov är en ständig kamp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar