Lillasyster och jag gick ut efter middagen för att flyga drake på ängen. Mitt på ängen stod en grävling och gjorde vad grävlingar gör.
Själv tänkte jag att ängen är stor nog för oss alla så vi flög vår drake där godan ro, men jag höll ett öga på Grävlis för säkerhets skull.
Plötsligt gjorde Grävlis en helomvändning och kom rusande mot oss. Jag släppte draken, lyfte upp Lillasyster och sprang så fort jag kunde. Lillasyster tjöt av skratt och tyckte det var jättekul.
Men Grävlis ville bara in i skogen. Antagligen hade han upptäckt att han inte var ensam på ängen och blev rädd.
När han försvunnit in i skogens mörker gick jag fram och kollade vad han gjorde tidigare och då insåg jag att han är min vän, trots att han eller hon stjäl av mina potatisar.
Han äter sorkar!
Grävlingar är underskattade och har nu officiellt blivit mina vänner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det låter väldigt modigt i alla fall tycker jag! Jag skulle inte våga låta en grävling vara inom synhåll för mig...
Den var jättesöt! Som Grävlis i Dr Snuggles, fast utan snickarbrallorna förstås.
... men var, som sagt, försiktig. Jag skulle tro, att det inte är roligt att bli biten.
Grävlis är jätteskygg. Han/hon drar så fort den känner att den inte är ensam. Håller man sig bara på behörigt avstånd är det *nog* ingen fara.
Jag tror att Grävlisryktet är överdrivet.
Skicka en kommentar