Lillkillen har sedan i går kväll varit på fantastiskt gott humör. Han skrattar så han kiknar, men vi andra står som frågetecken för vi har inte en aning om vad han tänker på. Vi känner oss lite utanför.
Men viktigast är att Lillkillen är på gott humör.
Det är lite svårare att hantera när Lillkillen är på uruselt humör och är arg och vi inte vet varför.
Finns det något mer smittsamt än barn som skrattar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar