Utopi?

Önskelista för ett bra boende för Lillkillen och Lillasyster när den tiden kommer:

Individfokuserat. Jag blir så frustrerad att man pratar om "autister" som om de vore en klump med exakt samma behov och egenskaper. Jag har hittills inte träffat två autister som är likadana. Däremot kan funktionshindret ha beröringspunkter som sammanfaller mellan individer.

Lokaler som är anpassade till behov. Flera utrymmen så att de boende inte behöver umgås med varandra om de inte vill, men ändå inbjudande så att tillfälle ges till umgänge.

Nära naturen. Jag är övertygad om att stadsmiljö med trafik inte är optimalt för de personer som är känsliga för många intryck. Människan har i århundranden bott nära naturen och det ges fler möjligheter att boende och personal kan "hjälpas åt" med sysslor som gräsklippning, räfsa löv, vattna, etc. Även om en person till synes inte "är med" så kan vi med säkerhet inte veta om personen känner inkludering eller ej i aktiviteter.

Personaltätt. De boende ska få stora möjlighet att få göra vad de önskar att göra.

Välutbildad personal. Det räcker inte att utbilda personal i samband med att de börjar ett arbete. För att man ska känna att man utvecklas på en arbetsplats behövs fortlöpande tillfällen för fortbildning. Bort går personal som pratar över huvudet på de boende och som rullar med ögonen för att de tycker att de boende är jobbiga när de är på tex promenad.

Bra lön till bra personal. Här behövs ingen förklaring. För att få bra personal att stanna så måste man visa uppskattning.

Insyn i verksamheten. Anhöriga ska kunna få del av utveckling av boendet och de som bor där.

Är detta en utopi eller kan det vara möjligt att genomföra?

Jag kan tillägga att jobbet jag erbjudits inte har med boende att göra. Inte i första hand åtminstone.

Listan kan komma att förlängas...