Ibland blir jag så sorgsen. Nu är ett sånt tillfälle.
Jag är ledsen för att vår familjesituation är som den är, jag är ledsen för att min pappas situation är som den är, jag är ledsen för att jag inte mår bra när jag är på jobbet, jag är ledsen för så mycket som jag egentligen inte kan göra något åt.
I mitten på förra veckan när jag gick omkring på jobbet och mådde lite risigt sa plötsligt en av mina kollegor: Elin, du är alltid så glad och positiv...
Då tänkte jag: Men herregud! Märks det inte att jag nära nog vill avsluta jordelivet?
Det kanske det inte gör?
Men det är ju klart att man får bekräftelse när folk uppskattar en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vill inte predika,
bara sträcka ut en hand.
Det är ett steg på vägen,
jag gör vad jag kan.
Tusen röster kan ljuda som en,
som den klaraste stjärnan på himmelen.
Då natten är mörk och vägen känns lång,
hörs tusen röster, tusen rösters sång.
Genom vintergatan hörs ett rykte inatt,
änglar som viskar att det kommer en dag efter varje natt.
Jag har migrän varenda dag. Ändå beskriver folk alltid mig som glad, positiv och energisk. Den ekvationen har jag svårt att få ihop.
En bra sak att göra om man känner sig uschig är att räkna upp alla eländen man har, från de stora svåra till de små och fjuttiga. Ös på tills du verkligen inte har missat något. Gör det gärna tillsammans med din man, så att ni turas om att säga. Sen är man liksom tömd. Och eländena börjar kännas absurda.
När man andats en stund kan man sen börja Tacka för precis allt man kommer på - men utgångsläget att man lika gärna kunde ha klivit iland naken på en öde ö.
Jag är så ledsen att jag bara vill riva ut mitt hjärta
Anonym-->Det jag lärt mig av livet är att om jag är så jätteledsen så ska man berätta det för någon man litar på.
Det är så otroligt tugnt att bära en sorg alldeles själv.
Kram på dig!
Skicka en kommentar