När Lillkillen var liten hände det rätt ofta att han vaknade på natten och skrek sig igenom det som var kvar.
I natt fick jag en nostalgi-kick när han gjorde det igen, första gången på flera år.
Men nu var jag mer förberedd och satte i öronsnäckor i öronen och satte på ett tv-program som fick överrösta skriken.
Som sagt: Det är inte mycket som är normalt i vår familj...
lördag, september 15, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar