Vanan trogen hade jag köpt några tårtor som jag körde till Årstagården där han bor. Tårtorna skulle räcka till både personal och boende, det är min pappa som bjuder på lite kalas.
När jag kommer fram
- halvligger han obekvämt i sin rullstol
- har smutsiga kläder på sig
- är orakad
- är okammad
- har inte glasögonen på sig (han kan inte se mycket utan glasögon)
- har en bukett blommor framför sig på bordet som skulle slängts för flera dagar sedan
- har ingen av den närvarande personalen uppfattat att det är hans födelsedag
Gissa om jag blev arg?!
Jag kan säga så här: Jag blir sällan arg, men när jag blir arg blir jag så himla arg att det är bäst att hålla sig undan.
Men jag blev också mycket, mycket ledsen. Jag satt med min pappas knotiga hand i min och önskade att han skulle få slippa undan jordelivet och denna misär.
Är det riktigt klokt?
Tack till min Storasyster som var hemma när jag ringde upp och "pyste" ut min frustration.
1 kommentar:
Min pappa slapp bo på ålderdomshem, han såg till att dö innan. Om han hållit sig vid liv ett halvår till hade han forslats mellan korttidshem, äldreboende och lasarettet, fram och tillbaka. Det känns bra att veta att han slapp det. Och när jag läser om din pappa blir jag ledsen, för jag vet att det hade kunnat vara min pappa.
Det är mycket svårt att förstå att det inte ska finnas tid att bry sig om de äldre när man just jobbar på äldreboende.
Skicka en kommentar