Med filmen som stöd mindes jag plötsligt när Lillkillen, rätt ny i sin diagnos och med osäkra föräldrar som gör vad som sägs vara bäst för Lillkillen kämpar och kämpar för att bryta de stereotypiska beteendena, allt enligt råd och träning som vi fått från barnhabiliteringen. De visste ju så mycket om autism och vi visste ingenting.
Trötta och frustrerade gick vi och la oss varje kväll, både föräldrar, syskon och Lillkille.
Men när sommaren kom slappnade vi av. Vi gav efter och lät Lillkillen göra vad han ville, ploppa stenar i gatubrunnen och lyssna till ploppen och titta på vattenringarna långt där nere i djupet.
Dagarna blev lugnare för både oss och Lillkillen.
Senare förfinade han det genom att ha en hink i markhöjd och ploppa småstenar i. Det var få personer som fick vara med och ploppa stenar, Lillkillen blev jätteirriterad. Kanske blev det "fel" mönster när de kastade i stenarna i hinken?
Nu har Lillkillen förfinat det ytterligare och gått över till att droppa vatten i en hink han har på en pall. Han ser på vattendropparna när de rinner från muggen han har i handen, ner i hinken och hur de stänker upp igen.
Mönster.... (eng: pattern)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
exakt..man måste ju fundera över vad dessa - i våra ögon - stereotypa och konstiga beteendena står för. Det finns ju naturligtvis ett behov av att göra det. En njutning om man så vill. Och det behöver ju inte vara fel om det steroetypa består i att titta på vatten. Om det är att krossa glas blir det ju lite besvärligare.
Har alltid funderat över om det verkligen är rätt att bryta stim
Skicka en kommentar