Schlagerbrudarna

Har det ungått någon att jag och Storasyster åkte till Globen igår och kollade på finalen i Melodifestivalen?

Glada och spralliga satte sig två galna schlagerbrudar sig i bilen redan klockan 9 på morgonen och började planera dagen. Självklart gick schlager-skivan på hög volym.

Ska man ladda så ska man!

Ladda kan man göra på flera sätt. Ett sätt är att trycka i sig en gigantisk mandelbiskvi på ett fik i Gamla Stan.

Där sprack Beach 2008!

Nyttiga Storasyster tryckte istället i sig en focaccia (reservation för stavningen) med philadefiaost och rökt lax. (Den var godare än biskvien, men det kunde jag inte med att erkänna.)


Melodifestivalen är en blandning av kitch och finkultur. Det tog Storasyster och jag fasta på och besökte Kulturhuset. Det fick vara vilken utställning som helst, bara det var finkultur.

Det visade sig att utställningarna var riktigt roliga. Plötsligt blev Charlie Chaplin riktigt intressant! Som grädde på moset fanns även en utställning av en kvinnlig fotograf, Maria Friberg.

Sen blev vi riktigt kalla och lite blöta när vi knallade runt på stan. Inte ens ett kort live-uppträdande av Poodles på Höstorgs-city kunda riktigt värma upp oss.

Pudlarna var riktigt flitiga, för när vi sedan kom fram till Globen City var de där också och signerade skivor. Stämningen var riktigt på topp.

Utanför Globen City hade ryktet nått poliskåren att Schlagerbrudarna anlänt. Vi var lite förvånade över antalet poliser, men det visade sig att Djurgården hade match på Hovet. Det kan förklara lite. Det känns lite avlägset att schlagernördar ska bråka.

Här står vi och fryser och huttrar och väntar på att bli insläppta.

Fortfarande förväntansfulla.

*GAAAAAAH!*

När jag köpte biljetterna hade jag inte en aning att det var så högt upp. Storasyster och jag lider av svår höjdskräck och vi stod säkert i 10 minuter -en kvart innan vi ens vågade börja gå till våra platser, precis vid staketet.

Storasyster hasade på rumpan på trappan, kan jag skvallra. Både hon och jag skrattade så vi nästan grät.

Bilden kan inte på ett ärligt sätt visa hur höjden liksom "sög" oss och ville att vi skulle ramla ner i det bottelösa djupet. Usch!

Men efter en stund kunde vi faktiskt lugna oss och njuta av finalen. Men att ställa oss upp och hoppa och dansa, det var inte aktuellt. När jag väl satt mig satt jag kvar till att det var dags att gå hem.

Besvikna att Sverige valt att skicka en konservburk till Belgrad var det dags att åka hem.

Om Globen fått bestämma hade BWO åkt.

Utan tvekan!