Igår vid lunchtid ringde det i min arbetsmobil:
"Hej! Jag heter Eva och har ett uppdrag från kommunen att kontrollera medarbetares Schlagerfestivalförberedelser."
Här skulle ju vem som helst fatta att det var nåt lurt, men icke jag.
"Åh vad kul! Vad vill du veta?"
Då brast det ut ett gapflabb i andra änden av luren.
Det var min arbetskompis Helen.
Men om jag var henne, skulle jag vara rädd, mycket rädd.
Hämnden är ljuv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar