Det känns fortfarande som en tung blöt och kall frottéhanduk i själen efter Lillkillens nya diagnos.
Jag vet att det är samma Lillkille som förut.
Jag vet att nu kan han ju få hjälp.
Men fortfarande tycker jag att en enda diagnos för vår söte, snälle, underbara pojk skulle räcka och bli över. Jag vill inte att han ska ha så mycket!
Man måste nog vara förälder till ett multidiagnostiserat barn för att förstå.
Nu väntar en arbetsdag framför mig på en arbetsplats som inte kännetecknas av arbetsglädje.
Tungt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Min älskade vän,
Jag önskar jag kunde lätta din börda lite och lindra din smärta i dag, men jag vet inte hur. Livet känns så orättvist ibland, men jag hoppas ändå, att ni har orken att försöka se stjärnorna i mörkret. För du vet, ju mörkare natt, desto ljusare morgon. Hos mig är det gryning. Kram
Skicka en kommentar