Nu är jag stressad. Jag vill få loss tid att skriva på OCN trainee-projektet som ska lämnas in på fredag till Svenska ESF-rådet.
Tänk! När jag var på sluttampen med projektet Access till Uppsala tänkte jag: "Aldrig i livet att jag hoppar på ett projekt till!"
Nu står jag här och stampar och längtar.
Det är som att föda barn. Man förtränger så fort hur ont det gör i krystvärkarna. Några dagar efter förlossningen har man redan glömt.
Apropå att föda barn: Min arbetskollega skrev en så rolig uppmuntran till mig idag när jag var hade dåligt samvete för vad vi utsatt Lillkillen för.
"När man ligger på förlossningen föder man inte bara ett barn, man föder också ett livslångt dåligt samvete."
Jag kunde inte låta bli att skratta lite, för det ligger något i det, eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar