En vrål till av Lillkillen och jag sätter på mig skorna och går ut ur huset och kommer aldrig mer tillbaka.
Så känner jag!
Men om jag verkligen gjorde vad jag känner hade jag redan gått, för vrålen kommer i en ständig ström. Jag hinner inte ens skriva en mening klar.
Han vrålar det sista han gör innan han somnar och det första han gör när han vaknar och hela dagen däremellan.
Nu är jag rätt nära gränsen vad jag orkar med.
Att jag väntar mens och har pmdd gör säkert sitt till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Och även utan faktorn mens och pmdd har folk som jag svårt att fatta att du som förälder faktiskt har den här extrema tålamodsresursen. Å andra sidan verkar människan ha extrema resurser för att hantera livet. Ofta är det inte förhandlingsbart. Eller valbart. Folk härdar ut.
-Hur orkar du?
-Vad är alternativet?
Och det går. Fast inte ens den som befinner sig mitt i det begriper hur.
Skicka en kommentar