Konst

Det är statiskt bevisat att det går fler konstnärligt lagda personer bland autister än bland "normalstörda" personer.

Lillasyster, 4 år, bevisade det idag.

Vanligvis tycker hon inte att det är så kul att rita och måla. Jo, det är nog ganska kul, men hon målar och ritar MYCKET abstrakt, om ni förstår vad jag menar.

Däremot är hon väldigt duktig på data. Hon kan logga in på datorn och byta konto om fler person är inloggad. Hon byter program och skivor och hittar i katalogerna på vår dator.

När jag kom in i arbetsrummet efter middagen hade Lillasyster haft ett konstnärligt fyrverkeri och utforskat vår scanner.

Jag tycker det blev mycket intressant. Vad tycker ni?

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Ryktet går

Katten Elvis har insett att det hädanefter bjuds på dietmat och rymmer därför fältet.

På vägen ut genom dörren gav han mig en mycket sur blick.

Den ultimata kattförnedringen

Våra tre katter mår väldigt bra. De får gå in och ut hur de vill (bara någon är snäll nog att vara hemma och öppna dörren åt dem) och de får mat så de inte behöver gå hungriga.

Men där har vi ett krux. De kommer till mig och jamar så ynkligt att de vill ha mat och tittar på mig med sina vackra mandelformade gula och gröna ögon. Klart jag ger dem mat då.

Sen går de ut och käkar en sork eller två.

In igen och jamar ynkligt att de behöver mat.

Detta har drivit mig till den ultimata kattförnedringen: Kattmat light.

Fuskare

Storasyster är på besök och försöker klämma ur Lillasyster vad piffus puss är.

Problemet är att Lillasyster svarar olika varje gång:

Storasyster: Vad är piffus puss?
Lillasyster: Lila

Storasyster: Men vad ÄR piffus puss?
Lillasyster: Cola-Cola (=Coca Cola)

Jag kan meddela att inget av detta är rätt.

Lillasyster bara busar med Storasyster.

Nattsuddare

Det är inte ofta jag kan kalla mig nattsuddare, men ikväll är en sån kväll.

HELA familjen sover utom jag.

Klockan är 21.12, undrar hur länge till jag orkar sudda?

Banan

Å vad skönt det känns att vara på banan igen. En natts någorlunda sömn och en Lillkille som kom hem från skolan och är på gott humör.

Nu sitter Lillkillen och mumsar en skål med chips och Lillasyster mumsar gräddvaniljglass med strössel. Kan livet vara bättre?

Apropå nåt helt annat: Hur många av er var det som läste titeln på detta inlägg som banan (som i frukt) och banan (som i bilbana)? För nåt år sedan läste jag i tidningen hur Arlandas inrikesflyg hade invigt startbanan (som i frukt). Jag klurade rätt länge på vad det var innan jag fortsatte att läsa resten av artikeln.

De finns de i vår familj som är medlemmar i Mensa och de finns de som inte är det.

Tävling!

Lillasyster snackar om både ditt och datt. Ibland förstår man vad hon säger, ibland inte.

Nu till tävlingen:

Vad menar Lillasyster när hon talar om piffus puss?

Vinnaren får en oskrapad tialott med chans till större vinst.

Gissningen är nu fri!

OBS! Gubben (också känd som Lillasysters och Lillkillens pappa) får ej vara med i tävlingen. Det vore fusk!

Trädgårdsporr

Knappt är julen slut förrän brevlådan svämmas över av trädgårdsporr.

Jag återkommer när jag torkat bort dregglet från reklambladen och tangentbordet.

Hypokondrisk

Idag har jag ringt läkaren för egen del. Jag har dragits med en förkylning och hosta sedan mitten på november och nu är jag så trött och slut att jag måste få hjälp att bli av med detta.

Till saken hör att jag har en del som legat och släpat efter som jag borde tagit tag i: högt blodtryck, konstiga och oförusedda allergiska reaktioner, knöl i armhålan, mm.

Om vi hade haft en tv-telefon så hade sköterskan sett hur jag rodnade när jag bad om hjälp för mina krämpor.

Jag fick en tid idag, men sköterskan sa på skarpen: Du får BARA ta upp knölen och hostan!

Ja, det är inte lätt för sjukvården med alla dessa hypokondriker. ;o)

Jordnötsplantage

Vi borde få en hel jordnötsplantage vid skogsbrynet i sommar.

Det finns en övervintrande koltrast hos oss och jag föder den med lite allt möjligt. Äppelbitar, solrosfrön, katrinplommon, russin, hasselnötter och fågeljordnötter som jag lägger på marken för den. Ekorrarna däremot är så himla snikna.

De tar nötterna så fort de kan och gräver ner dem i skogskanten.

Min beräkning säger att om hälften gror kommer vi att bli självförsörjande i fågeljordnötter till nästa år.

Bastukompis

Sedan Storasyster flyttade till ett eget hem har det blivit lite si och så med bastandet här hemma. Gubben och jag känner lite obehag att lämna småttingarna själva den stund vi är i bastun, och när de väl har somnat för kvällen är vi själva så trötta att vi inte orkar dra igång bastu-ceremonierna. Att basta ensam är inte så roligt, så bastun har mest stått kall senaste åren.

Men nu äntligen har jag fått en bastukompis.

Lillasyster (4 år) och jag kröp in i bastun igår kväll och Lillasyster älskade det. Hon satt längst ner, men var den som ville sitta längst.

Vad härligt!

Fantastisk katt

Vi fick akut hjälp igår från Barnhabiliteringen i form av Melatonin, insomningshormon. Otroligt hur det funkar bra. Efter 20 min sover Lillkillen som en liten ängel. Nattsömnen har därför (hos Lillkillen) varit OK. Melatoninet verkar endast i 4-5 timmar så han vaknade som vanligt 00.30. Man kan sätta klockan efter honom, men efter en ny dos sov han igen före klockan 1. Värre var det med mig, för trots att jag är så trött så har jag svårt att somna om när jag väl vaknat. Jag kanske också har brist på melatonin?

På längre sikt ska vi göra lite mer utredningar för att få en mer långsiktig hållbarhet, men i dagsläget är ju läget akut, som ni säkert förstått.

I morse när Lillkillen vaknade klockan 5, även där som en klocka, var han helt otröstligt olycklig. Han grät och ylade och vandrade omkring som en osalig ande. Då hände något helt fantastiskt.

När jag fått Lillkillen att sätta sig en stund i soffan kom gammelkatten Happy och satte sig bredvid och "buffade" på honom och ville att han skulle klappa henne. Det var som om hon sa: "Var inte ledsen. Du får klappa på mig så känns det bättre." Vanligtvis är hon rätt "sval" mot Lillkillen så det var verkligen en ovanlig handling. Inför resten av familjen ser hon nog sig gärna som överhuvud. Möjligtvis att jag står över henne i rangordningen.

Det är nåt mellan autister och djur man inte kan förklara...

Inga tårar kvar

Nu känns det bättre. Jag har inga tårar kvar längre.

Vi har fått en akuttid på Barnhabiliteringen under eftermiddagen och jag hoppas vi kan får lite hjälp.

Men den trasiga TV:n återstår och den är så tung att jag inte ens klarar av att välta upp den.

Hur 17 lyckades Lillkillen? Den är ju jättetung!

Jag var ju inte i rummet så jag vet inte hur det gick till.

Borsta tänderna

Bilden är suddig, men det är inte skärpan som är poängen.

Idag på morgonen blev jag smärtsamt påmind om hur det är att leva med en gravt autistisk, gravt utvecklingsstöd och hyperaktiv Lillkille.

Jag gick upp för att borsta tänderna och hörde ett BRAK. När jag kom ner fanna jag TV:n nerknuffad och i småsmulor på golvet.

Lillkillen var inte nöjd med TV-programmet som gick.

Undrar vad försäkringsbolaget kommer att säga.

Inte undra på att man går och är gråtfärdig hela tiden.

Nytt försök

Idag ska jag ringa till Barnhabiliteringen igen och kolla om det inte finns NÅGON där som kan hjälpa oss, vare sig de jobbar på Autismmottagningen eller ej.

Plan B: Jag ringer BUP (Barn- och Ungdomsspyk) och ber om hjälp.

Vart ska man annars vända sig i nödsituationer?

Rolig kommentar

Storasyster pluggar till psykolog på Uppsala Universitet. För att dryga ut CSN-lånet jobbar hon lite med det ena och det andra, huvudsakligen genom StöFu (Stöd för Funktionshindrade) inom Uppsala kommun.

Jag oroade mig lite att hon jobbar så mycket att CSN kommer att dra in på studielånet, men Storasyster lugnade mig:

"Det fina med StöFu är att man kan jobba jättemycket utan att man kommer upp i några stora lönebelopp."

Så kan man också se på det.

Klagolåt

Ja, jag vet. Det är inte kul att lyssna till, men just nu har vi det oerhört tufft med Lillkillen och då är det det hela världen cirkulerar kring.

Vi har haft ännu en natt med vrål, stampanden i golven, bankandes på möbler och faktum är jag undrar över hur mycket mer denna familj orkar. Skulle jag sumera natten kanske jag sovit 1,5-2 timmar sammanlagt.

Jag hoppas, hoppas hoppas att personalen på Barnhabiliteringen är tillbaka på jobbet idag, för vi måste få hjälp!

Dåligt samvete

Usch, vad jag har dåligt samvete.

Jag har dåligt samvete för att jag tycker att det ska bli skönt att Lillkillen ska till skolan i morgon. Jag har också dåligt samvete för att jag inte lyckas få hans tillvaro här hemma dräglig.

Nä, detta föräldraskap är ingen lek, men för Lillasyster har vi lyckats hitta en balans som funkar för henne. Då blir det roligt att göra saker och hon gillar det också.

Lillkillen däremot går omkring och är bara olycklig. Ingenting är roligt nu för tiden, inte ens vattenlek.

Då blir jag också olycklig.

En ny bekantskap

Det finns några i kultursverige som jag har lite svårt för: Vissa kända skådespelare, regissörer, poeter, mfl. Ibland har det känts att när de talar så väntar man artigt till de talat färdigt och sen kan man gå vidare utan att de satt allt för mycket spår. Dryga? Övervärderade? Kulturelit? Vem är jag att bedöma det? Jag kan bara säga vad jag tycker.

Men hur fel kan man ha?

Jag "snubblade" över en ny bekantskap häromdagen. Först läste jag en artikel i Aftonbladet om Marcus Birros flickväns kontakter med Arbetsförmedlingen. Det väckte lite nyfikenhet kring paret. Ett besök på Marcus Birros blogg och så var jag fast. Man får inte vara sämre än att man kan omvärdera sin åsikter.

Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra på fredagkvällar 21.30.

Katten Elvis

Katten Elvis var ute på sin vanliga jaktstund igår kväll. Tyvärr hann han inte in innan det började smälla och ha sig.

Undrar vart han tog vägen, för han kom inte hem och han väntade inte på trappan nu på morgonen.

Elvis som ALLTID brukar sova på min arm under täcket med bara nosen som sticker fram. Var har han sovit inatt? Kanske han sökt värmen hos en grävling långt under jord för att slippa alla explosioner?

Gott Nytt År allihopa!