Tystnad och mörker

I morse steg Lillkillen och jag upp allra först. Det var alldeles mörkt och när jag släppte ut katterna steg jag själv ut på trappan en kort stund.

Det var alldeles mörkt. Bara någon envis solcellslampa lyste svagt från det sista ur batteriet som laddat dagen innan. Långt borta lyste ett fönster hos en granne.

Men det som slog mig var tystnaden. Det var helt stilla, inte en gren rörde sig i träden och fåglarna var naturligtvis inte uppe ännu.

Det enda som hördes var det envisa suset i min skalle från min tinitus som jag fått från min ungdoms punkkonserter.