Blodig panna

Ilsken som ett bi kör jag bilen hem. Hela hemresan laddade jag upp med ilska angående Uppsala kommun och hur de tramsar fram och tillbaka om korttidshem till Lill-killen. Som kulan i ett flipperspel har vi de senaste veckorna stötts fram och tillbaka i den byråkratiska kvarnen. Ena stunden får vi inte stå i kö, för om man KAN stå i kö är inte behovet tillräckligt stort för korttidshem. Någon dag senare får vi höra att anledningen till att vi inte får stå i kö är att kommunen är rädd att få vite för att man tagit ett beslut att Lill-killen har rätt till korttidshem, ett beslut som inte verkställs. Idag fick vi veta att det inte finns några lediga platser överhuvudtaget på korttidshem i Uppsala och det är 4 barn i kö. Inte undra på att man stångar pannan blodig!

När jag ilsket svänger av asfaltsvägen och börjar köra de sista kilometrarna på grusvägen svänger plötsligt humöret. Vid första ängen är den vackraste "älvdans" man kan tänka sig. Efter nästa sväng på grusvägen är ännu en "älvdans" som till och med sträcker sig över vägen. Det är så vackert mot de gul-bruna höstfärgerna och himlen som är mörkt röd av solnedgången att det är omöjligt att fortsätta vara ilsken. Istället infinner sig en känsla av att vara "betagen".

Det är helt otroligt att få bo så vackert som vi gör. Det vore alla förunnade!