Lillkillen har haft svårt att sova i natt. När han låg där i sin ensamhet i sitt rum funderade han på hur saker och ting låter när man knackar på dem.
Autister är rätt härliga. De lever så exakt i nuet hela tiden. Det som gällde 2 sekunder sedan gäller inte NU.
Därför blev det rätt mycket spring i natt när Lillkillen började knacka på både det ena och andra i sitt rum.
I ett annars tyst "natt-hus" låter knackningar rätt mycket och det är svårt att strunta i dem och sova vidare.
Jag misstänker att både Gubben och jag behöver lite powernaps under dagen för att orka till kvällen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha! Måste vara stressigt att vara autister.. Men troligen inte lika stressigt som att vara förälder till en!
Skicka en kommentar