När jag var ung var jag svartrockare/punkare. Håret var i alla möjliga färger ett tag, men till slut fastnade jag för svart som jag varierade med rödhenna. Tupékammen och hårsprayen var min vän och mitt största bekymmer var när det regnade. Hårspray kan bli rätt klistrigt.
Det var härliga tider! Mina favoritbyxor var ett par som var gröna och vitrandiga (såg lite ut som pyjamasbyxor) och ett par som var storblommiga. Mycket sköna och vilken härlig uppmärksamhet jag fick vart jag gick!
I höstas köpte jag mig en kostym. Då kände jag att jag sålde det sista av min gamla punk-själ. Därför var det inte så svårt när jag igår var på H&M och köpte mig en lite blus i pepitarutor. Det hade före inköpet av kostymen varit helt otänktbart, men det var då. Nu är min punksjäl ändå helt förtappad och kunde med gott samvete köpa denna pepitarutiga blus. (Dock inte med knyt i halsen. Där går gränsen!)
Väl hemma skulle jag pröva blusen och upptäckte till min förskräckelse att pepitarutorna skapar en optisk synvilla och att min mage (som jag tuggat till själv) verkligen VERKLIGEN framhävdes.
Jag kan inte se det som något annat än ett tecken att jag ska hålla mig till min gamla klädsmak: enkla tröjor från Indiska och Lindex och ICKE ge mig in i modets snirkliga och luriga labyrinter. Pepitarutor göre sig icke besvär!
Jag håller mig till kostymen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror nog att du var jättesöt i den!
Skicka en kommentar