Den stora sorgen

För er som undrar hur det är att vara autistförälder i en situation som jag beskrev nedan kommer här en liten redogörelse. OBS! Den gäller enbart mig och kan inte generaliseras på andra autistföräldrar.

Först när man märker att Lillkillen fått i sig något är man lugn. Så här efteråt kan jag inte minnas att jag slog 112, men gjorde det naturligtvis, för jag kom ju till Giftcentralen.

Jag var lugn hela samtalet igenom, men efteråt, när det lugnat ner sig kom den stora sorgen.

Den stora sorgen yttrar sig i att man känner sig misslyckad att man inte kunnat förutsäga vad som kan hända. Man tycker att man fixat och donat i hela huset, ändå händer dessa saker. Varför tänkte jag inte på att solskyddsfaktorn kunde vara attraktivt för Lillkillen? Vad finns mer som jag inte tänkt på?

Den stora sorgen väcker också tankar som att livet är så otroligt orättvist mot våra barn. Varför får de inte vara som "vanliga" barn? Varför?

Sen gråter jag lite över detta. Jag måste tillåta mig att få känna sorg.

Efter det rycker jag upp mig. Det måste jag. Hela livet består av val. Man får välja att gräva gropen djupare eller klättra upp. Jag väljer att klättra. Småttingarna vill att jag ska klättra.

Detta blev lite av "Filosofiska hörnan", men man får lite att fundera över när det händer dramatiska saker i vardagslivet.

Och givetvis finns det familjer som har det OTROLIGT mycket svårare än vi. Vår situation är som en fjärt i världsrymden jämfört med många andra.

Vi är i stort lyckligt lottade.