Fördomar

När jag var ute och promenerade med min pappa idag träffade jag en granne från tiden när jag bodde i stan.

Vi småpratade lite och plötsligt säger hon:

"Men du har väl inget jobb, antar jag!"

Jag blev så paff. Varför frågar hon så? Tänkte hon att jag inte ska vara värd ett arbete? Eller tog hon för givet att jag ska vara en hemmamamma resten av mitt liv?

Jag lär aldrig få veta orsaken till frågan men känslan var otroligt skön när jag sa:

"Jo, jag har världens bästa jobb!"

Sen berättade jag vad jag gjorde medan hon tyst lyssnade. När jag var klar sa jag snabbt innan hon fick tillbaka talförmågan:

"Nehej! Nu måste vi tyvärr skynda på så vi inte missar kaffe och tårta på avdelningen."

Det är så skönt att inte bo kvar i mina barndoms kvarter.