Egensyfte

Efter veckans besök på Barn- och ungdomdshabiliteringen här i Uppsala har jag tappat tålamodet. Ju mer jag tänker på vad som sades, desto ilsknare blir jag.

Ja, jag vet att man kommer längre om man håller ett leende och trevligt utåtagerande, men när det inte räcker längre, då tappar man tålamodet. Här är jag nu!

Jag skulle kunna räkna upp rätt mycket som hänt sista tiden, men håller mig till att säga att min uppriktiga uppfattning är att Barn- och Ungdomshabiliteringen långsamt men säkert drivs till ett egensyfte och bort från att stötta "annorlunda" barn och familjer.

Igår när jag talade med en annan "annorlunda" familj fick jag bekräftat att det inte bara är jag som upplever detta.

Det är skönt att veta att man inte håller på att bli galen.... eller är det jag håller på att bli?